Ännu lite om dethär med livspussel och prioriteringar.

Jag tänkte jag måste lite spinna vidare dethär med att “offra” sin karriär för familjens och en fungerande vardags skull. I förra inlägget fick jag en intressant kommentar och en fråga som var ungefär att hur vi hade gjort om jag INTE valt att säga upp mig från mitt arbete och hade min man varit hemma då istället? Svaret är ja. Om jag velat börja jobba till exempel fyra månader efter att Laura föddes så hade min man stannat hemma istället. Då hade vi inte haft det ekonomiskt lika bra och kanske inte haft råd att bo i ett egnahemshus i Esbo, utan helt enkelt bytt ner oss till ett billigare boende. För familjen och vad vi vill kommer alltid först. Levnadsstandarden kommer alltid tvåa. Ingen fråga om den saken. Klart att allt dethär var delvis lättare för att vi var lite äldre då vi fick barn (28 resp 32 år) och hade således lite bättre inkomster än om vi varit 18 och 22. Vi har kanske också ett annat vett att titta igenom våra utgifter och gör medvetna val i vardagen: vi har inget marsvin pga planering och lunchlådor, vi äter mycket vegetariskt, vi köper mycket sällan take away kaffe, vi shoppar inte kläder för shoppandes skull, vi har inga dyra hobbyn och så vidare. Små utgifter som lätt kan bli till stora.

Jag är mycket medveten över hur lyckligt lottade vi är som familj som har möjligheten att välja hur vi vill leva (till en viss mån). Men vi är på inget sätt unika. Andra familjer har också valt att leva på ett liknande sätt och det gemensamma för oss är väl att vi noggrant funderat över våra egna och våra familjers prioriteringar. Jag må vara naiv men jag vill faktist tro att precis alla föräldrar älskar sina barn lika mycket som vi och vill det allra bästa för just sin egen familj? Man utgår från de val man tar och de förutsättningar man har.

För oss blev det nu så att det var jag som ville vara hemma med barnen och jag som inte ville jobba heltid. Nån kan kalla det själviskt av mig att ta åt mig all föräldraledighet, vilket det naturligtvis också också är, men vi har varit nöjda med de val vi gjort och skulle inte göra annorlunda om vi fick möjligheten.

Då vårt första barn föddes var jag i ett enormt behov av att bara få vara hemma pga en utmattande doktorandtid (kalla det narcissism, arbetsplatsmobbing eller vad som helst, men jag var i behov av en paus). Jag njöt för fullt att bara vara hemma med en baby. Min man jobbade då mycket på en krävande arbetsplats och med bra inkomster så det blev pengar över för besparingar.

Vi har ju inga mor- och farföräldrar inom 400 km och det i kombination att min tröskel varit alldeles för hög att be om utomstående hjälp (inte för att jag inte skulle lita på att nån annan kunde sköta våra barn minst lika bra, utan för att jag inte vill vara till besvär) har vi skött för det mesta om våra barn själva. Då vårt andra barn föddes gav min man upp sitt dåvarande jobb främst för familjens skull. Han var först hemma i tre månader (vi var alltså hemma båda två tack vare besparigar, vilket var nödvändigt då vår tvåa var en aning krävande under sina första månader).

Sedan bytte han arbetsplats till en med kortare arbetsväg, kortare dagar, inga resor och naturligtvis då också sämre lön och tråkigare arbetsuppgifter. Ett steg neråt i karriären helt enkelt. Främst för familjens skull, men naturligtvis också för sin egen. Men vi visste att det inte behövde vara för evigt, utan man kan alltid byta på nytt sen då familjelivet inte är så intensivt som det var med tre barn under 3,5 år. Nu är situationen helt annan. Arbetsplatsen har bytt igen, men jag kan glatt konstatera att hos oss äts det middag kl 17.15 tillsammans hela familjen de allra flesta dagar.

Förra hösten började våra barn på dagis och förskola. Då var det inte längre bäst för mig och oss att vara hemma heltid längre. Leia började förskolan, så det kändes som om det var ett riktigt bra tillfälle att börja med en ny vardag för oss alla.

Ur jämställdhetssynpunkt är ju vår familjs val en katastrof utan like. Jag har gått i den traditionella kvinnofällan. Vi har verkligen inte delat 50/50 på föräldralediggheter och vardagssysslor. Vi är fullt medvetna att vi inte lever jämställt, men för oss räcker det att vi båda känner att vi gör tillräckligt och får tillräckligt. Det viktigaste för oss är att barnen ser oss som totalt jämställda. Det enda som jag är bättre på är att amma och att fläta hår. Min man är bättre på att leka. Allt annat är vi lika bra på och barnen ser oss som två jämlika föräldrar som duger lika bra (eller lika dåligt) i precis alla situationer. Båda tröstar, båda lagar mat, båda packar dagisväskor och så vidare. Det räcker för oss och jag tror ärligt att det faktum att trots vi enligt många mått lever ojämställt inte kommer att sätta några djupa spår i hur våra döttrar kommer att tänka kring jämställdhet då de blir vuxna.

Annonser

2 thoughts on “Ännu lite om dethär med livspussel och prioriteringar.

  1. Du skriver att ni äter mycket vegetariskt. Skulle du kunna tipsa lite? Vi äter allt för mycket kött, men är lite för lata för att experimentera mera med vegetariskt…

    • Jag kan bra skriva ett inlägg nu senare i veckan, men tyvärr måste jag redan varna att jag har otroligt dålig matflow för tillfället, orkar inte variera och satsa. Kan ju bero på att vi lever i en lite mer kräsen period när det gäller barnen och maten. Allt är så ”eldigt” enligt den minsta…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s