Varför jag idag inte längre är en cancerforskare.

Jag satt på terrassen i solen idag och åt min lunch bestående av gårdagens rester och njöt av värmen. Jag fick plötsligt en känsla av overklighet och kom på mig själv att känna mig lite skeptisk till att är det faktist jag som sitter just här och lever det liv jag lever just nu?  Det var inte första gången och antagligen inte den sista heller.

Det var ju jag som redan i gymnasiet visste att jag skulle bli cancerforskare och jobbade målmedvetet för att nå det både som studerande och som forskare på universitetet. Efter att jag doktorerat kom jag ändå på att jag nog hellre jobbar inom företagsvärlden än inom universitetsvärlden, och fick en fast anställning på ett läkemedelsföretag. Jag fick en arbetsplats där jag absolut inte hade något att klaga på över stämningen och arbetskompisarna.

Ändå sitter jag här som en av dem som sagt upp sig från ett bra fast jobb inom branschen jag utbildat mig till, för att i stället vara egenföretagare med en osäker inkomst och framtid där allt är ännu mera osäkert. Att vara egenföretagare är nånting jag jag aldrig drömt om. Jag tänkte helt enkelt att det inte skulle passa just mig och om nån skulle ha spått det åt mig för fem år sedan eller så skulle jag ha varit enormt skeptisk. Jag är en person som söker balans och trygghet framom risker och osäkerhet. Ändå sitter jag här. Mycket nöjd dessutom.

Men som jag funderat så är det ett par faktorer som påverkat mest beslutet att säga upp och så gott som börja om från noll:

Jag var ju sex år hemma med barnen i ett streck, något jag heller aldrig tänkt mig, och hade således massor med tid att tänka (läs, nej, jag levde verkligen inte 100% i nuet då jag gav fart åt småttingar i gungan eller gick på vagnpromenad).

Vad vill jag i livet? Vad gör mig lycklig? Vad vill jag inte? Vad gör mig olycklig?

Det var lätt för mig att vara hemma med barnen då jag levde i vetskapen att jag närsomhelst kunde välja att gå tillbaka till mitt jobb. Jag fick således vara hemma just så länge jag ville själv. Ändå har jag ända sedan Leia var nyfödd grubblat lite (=onödigt mycket) över hur det kommer att bli sen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet(n) på dagis. Jag har våndats över den klassiska vardagsrumban med småbarn helt enkelt. Jag såg ju redan på jobbet de andra småbarnsföräldrarna stressa med dagishämtning och hur de konstant hade dåligt samvete över både familjelivet och arbetslivet. Jag ville inte att vi skulle ha det så, för jag visste att det levnadssättet inte skulle passa just oss så bra. Vi är en familj som mår bäst av att ha lite mera tid och lite mera lugn i vardagen. Så så småningom började jag tänka att det kanske inte var nödvändigt att göra som det förväntas och som många andra gör. Istället kunde vi genom prioriteringar forma ett liv som passar bättre just oss och vår familj.

Det som naturligtvis förenklade mitt beslut var det ekonomiska. Vi hade klarat oss bra under mina sex år hemma på bara en lön, så det ekonomiska pressen att tjäna in en massa pengar uteblev. Jag behövde inte direkt som företagare börja tjäna in samma summa jag tidigare tjänat på mitt jobb, utan får satsa på att utbilda mig och att samla kunskap och erfarenhet istället. Samtidigt kräver ett företag som säljer tjänster istället för produkter inget större startkapital. Om jag istället hade velat öppna en webbutik skulle det  ha krävt större investeringar i och med att man måste ha ett färdigt lager av produkter, och det skulle ha gjort steget enormt mycket större för mig.

Den största bidragande faktorn var ändå, hur sorgligt det än är, ett dödsfall. Det var min kollega som levde i samma livssituation som jag med en lika gammal dotter som vår mellersta, som dog i cancer.

Jag och min kollega åt lunch och drack eftermiddagskaffe vareviga dag på jobbet innan vi fick barn. Pratade om allt och inget. Hennes dödsfall fick mig att faktist inse att det kunde lika gärna ha varit jag. Det finns inga garantier för att det samma inte kunde ske mig eller nån av mina nära, fast direkt idag. Eller om ett år.

Jag menar inte att jag går hela tiden och våndas över att något skall hända, men det har definitivt ändrat mitt sätt att tänka och leva. Jag vill inte leva något “sen när…” liv, för det kanske inte kommer något “sen”.

Jag vill veta mina prioriteringar och leva enligt dem så gott det går. Så jag satt mig ner och funderade noga över vad jag ville göra med mitt liv just nu. Jag kom fram till att jag vill prova på något nytt. På något jag verkligen gillar att sätta min tid och energi på, så det blev dethär med organisering, styling av (visnings)hem och inredning i allmänhet. Det är nu ett år och ett par månader sedan jag sade upp min arbetsplats och jag har inte ångrat mig en endaste gång.

Hur kliché det än låter så strävar jag faktist nuförtiden efter att precis alla dagar skall vara roliga dagar och att jag på kvällen innan jag lägger mig skall vara nöjd med vad dagen innehållit. Naturligtvis går inte alla dagar in i denna kategori, men de allra allra flesta.

Så därför är jag där jag är just nu. Jag är ingen heltidsarbetande karriärist längre utan jag är istället för tillfället en deltidsstuderande, en deltidsföretagare samt en deltidshemmamamma. Heltidslivsnjutare. Just nu känner att jag får det bästa ur alla världar. Vad som händer om fem år eller tio år har jag ingen aning om och det är okej det också. Livet får visa.

Så istället för varför tycker jag man skall fråga sig: varför inte?

Annonser

7 thoughts on “Varför jag idag inte längre är en cancerforskare.

  1. Jag tycker du är så modig! Även om jag också funderar i liknande banor ibland tror jag inte att jag vågar?! Men er vardag låter och verkar så härligt harmonisk. Superbra att ni hittat en balans och en väg som funkar och alla är nöjda med 🙂

  2. Det är få förunnat att inte behöva tjäna pengar för att ha mat på sin tallrik. Kom ihåg att du är väligt lyckligt lottad. Om inte din tidigare kollega gått bort, hade det ändå varit du som downshiftat för barnens och familjens skull eller skulle din man lika bra ha kunna göra det?
    Förstår mycket väl våndan över vardagen med föräldrar på jobb och barn i dagvård/skola samt eventuella hobbyn på eftermiddagen eller kvällen. Har haft ångest över saken sedan universitetet och vet inte hur vi ska lösa vardagen då barnen börjar i skola, eftersom vi inte vill att de är ensamma hemma långa dagar. Varken jag eller min man har jobbet hemma och i min bransch blir man inte företagare sådär bara. Tycker mycket om mitt yrke och jobbet jag har och har aldrig jobbat främst för lönens skull, även om den är mycket välkommen för att få mat på bordet o.s.v. Min man skulle aldrig byta sitt jobb mot ett annat för familjens skull, redan nu tycker han barnen helt bra kan ha 9.timmars daghemsdagar. Det ligger liksom på mig att hitta på hur vi fixar vardagen om några år.

    • Härligt med lång kommentar, tack! Svaret började bli så kilometerlångt att jag tror det blir ett inlägg istället! Imorgon. Men jag kan försäkra dig om att jag är mycket medveten om hur lyckligt lottade jag/vi är som familj som har möjligheten att välja hur vi vill leva (till en viss mån). Tro mig, jag har våndats över örättvisan i att alla inte har samma möjlighet, men till sist har jag insett att våra val är inte något bort från nån annan. Jag blir alltid glad då jag hör att nån tycker mycket om sitt yrke och sitt jobb, för jag hör till dem som tycker att så länge man är tvungen att spendera en stor del av sin vakna tid på jobbet så skall man se till att det är roligt och meningsfullt. Men man kan inte få allt här i världen, åtminstone inte på samma gång, och jag hoppas att ni hittar den lösningen som känns bäst för er familj även sen om ett par år! Vad som är bäst kan ju endast ni själv veta. Dessutom kan ju alltid flera olika alternativ bli riktigt bra, även om man inte har möjligheten exakt till det man vill.

  3. Härligt skrivet!!
    Är själv hemmamamma med två små just nu och funderar mycket på framtid,jobb och vad jag egentligen vill göra….

    • Tack! Du är inte den enda, det känns som om det är mer regel än undantag att gå i dessa funderingar om man varit hemmamamma. Typ alla mina mammakompisar hör till samma kategori;) Hoppas du kommer fram till vad som är det rätta för just dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s