Jag, jag, jag.

Jag är på många sätt mycket privilegierad. Jag har fått bli mamma till tre fina friska barn och har möjligheten att vara hemma med dem så länge det känns som den bästa lösningen för just vår familj. Jag har också en fast tjänst inom den bransch jag valt att studera som jag får gå tillbaka till när det känns rätt. Jag har världens bästa man, vänner jag kan lita på och en frisk och fungerande kropp. På många sätt kan man kanske säga att jag har det lättare än många andra i liknande situationer, och att jag har mycket mindre problem och oro än andra i min närhet.

Jag tycker att jag är den första som säger åt andra att de skall fråga om hjälp vid tyngre stunder men samtidigt den sista som frågar själv om hjälp. Jag vill inte vara till besvär för någon och jag har svårt att inse att nån annan kanske ibland helt gärna skulle hjälpa just mig, bara för att personen kanske bara just bryr sig om mig. Jag skall inte behöva nån hjälp, för jag är ju den som alltid klarar sig och som alla antar att alltid klarar sig, delvis eftersom jag alltid gjort det och delvis eftersom det är det sken jag ger. Jag tycker att det känns lite som om vi inte kan be om hjälp angående barnen för vi har ju själv valt att få tre barn tätt och bosätta oss långt från släkten för våra jobb finns här. Jag känner att jag inte kan kräva hjälp då det alltid finns nån som har det jobbigare.

Jag är helt enkelt den som håller upp en fasad om att allt är bara bra hela tiden, inte för att jag har något behov av att folk skall tro det, absolut inte, utan helt för att jag inte vill vara till besvär.

Ändå är jag bara en människa som inte har det bara bra hela tiden. Jag har i tiderna gjort några val som visat sig vara riktigt fel och som har lett till att jag nog inte ännu heller har den energi eller det psyke som jag kanske annars skulle ha. Att vara trött och inte få sova ostört på fem år är inte heller roligt. Att få ångestatacker är inte heller roligt. Det är inte roligt att känna hur hjärtat klappar i 190 och att känna att man bara vill dö eller åtminstone bara ligga ner och gråta ut trettio liter tårar här och nu. Det är absolut inte roligt att känna sig värdelös både som människa och morsa och tycka att alla de närmaste skulle ha det bättre utan mig.  Även om jag vet att det bara är en känsla som alltid går om efter ett tag så är det inte alls roligt.

Dethär är tillexempel saker som jag håller utanför denhär bloggen för att jag vill det. För att jag vill att dethär är en plats där jag vill fokusera på de roligare vardagsglimtarna. Men det är också orsaken till varför jag ofta väljer att inte skriva något alls.

Egentligen vet jag inte varför jag ens vill skriva dethär här just nu. Men kanske det inte behöver finnas nån större orsak, förutom att kanske påminna oss alla speciellt nu i det dystra novembermörkret som nog påverkar de flesta, skulle jag tro, att det är okej att säga nej till saker och människor och det är okej att säga att man inte riktigt alltid orkar, även om man vet att det finns andra som har det det ännu jobbigare. Det är helt enkelt okej att sätta sig själv på första plats. Ens ibland. Jag tror verkligen inte att jag är unik med mina tankar och med min trötthet. Tyvärr.

Eller egentligen är orsaken att jag känner att jag just nu idag inte är lika trött. För just dethär och massor annat har jag fått diskutera och älta och analysera i lugn och ro under veckoslutet med fyra andra härliga kvinnor i Tallinn. Det var en husmorssemester med betyget 10+ som gav mer energi än något jag gjort på jag vet inte hur länge. Men mer om Tallinn lite senare. Samt om en massa julpynt, för nu märker jag att julmänniskan i mig vaknat upp på riktigt! Så inte verkar ni slippa mig riktigt ännu inte!

Annonser

30 thoughts on “Jag, jag, jag.

  1. Hej, det var länge sen sist – har idag läst genom här från september framåt – och uppdaterad eget, och HÄR tyckte jag att det krävdes en lång kram ❤ Kunde skriva under med mitt namn,tyvärr. Hade psykologtider under hela våren, och det gläder mig att du också tänkt träffa en. KRAM!!!

      • Nu i efterhand så känns det klumpigt, att jag skrev ”tack”. Kan säkert lätt misstolkas, det jag menade var att tacka för att du lägger ord på något som är en del av livet för många, tyvärr. Men många väljer att hålla det för sig själva, för att det känns så privat. Inlägget gick in på djupet hos mig och några tårar rann ner för kinden.

      • Jag tror inte att nån misstolkade dig på något sätt, åtminstone inte jag! Jag tror att en av orsakerna att man ofta håller vissa saker för sig själv är att man vill inte bli felförstådd och undervärderad. Är man på riktigt deprimerad tillexempel så vill man ju inte höra att ALLA känner sig nere ibland och att alla har ju det tungt ibland och att det bara är att ta sig själv i kragen, då det inte alls fungerar på det sättet om man är sjuk. Ibland tänker jag att kanske jag borde tala ut mera om mina egna problem, för att kanske det skulle leda till att nån annan också vågar öppna sig. Jag är glad att jag skrev inlägget om det har berört dig!

  2. Jag är också sådan som inte så lätt tar emot hjälp, utan vill mest klara allt själv. Och det är ju så synd, jag vet ju att det finns många som vill ta hand om barnen så jag skulle få ta det lite lugnt ibland… Idag var jag dock på spa, min man hade köpt presentkort för länge sedan och nu äntligen använde jag det. Och varför varför varför gör man inte sådant oftare??? Jag går ju knappt utanför dörren utan barnen. Nu skall jag ta och skärpa mig med den saken.
    Låter som att du haft en superhelg i Tallinn, härligt! =)

    • Det låter som om du har öppnat spärrarna nu, från och med nu skall du se till att ta dig lite mer tid och låta andra också umgås med dina härliga barn! Det ÄR ju faktist win-win för alla parter!

  3. Tack oxå från mig för öppet och ärligt inlägg! Har själv ett par små skelett i garderoben och det ante mig att de kanske skulle ge sig till känna på nåt sätt när jag blev förälder. Det har de också gjort, men förstås inte på det sätt jag tänkt mig, så det kom ändå som en överraskning… Styrkekram och mycket vinterljus till dig! Ser fram emot julhösslet här i bloggen:).

  4. Mycket bra skrivet, har läst inlägget flera varv och känner igen mig i mycket. Behövde få läsa det nu att även andra också ibland har det tungt…tack för att du delade med dig av din ”verklighet”.
    Hoppas du får mera energi med december och allt julfirande…

    Stor kram till dig!
    h. A-L

  5. Jag börjar nästan gråta när jag läser det du skriver. Det kunde ha varit jag som skrev det där med att känna sig värdelös och tänka att familjen hade haft det bättre utan mig. Usch, hemska tanke egentligen. Livet går verkligen upp och ner. Nu känner jag att vi har ännu mer gemensamt! Vad härligt att helgen gav så mycket på flera plan! Det är lätt att känna sig ”instängd” när man är hemma med barnen. Lite avlastning är guld värt. Samtidigt som det är fantastiskt att ha möjligheten att vara hemma länge. En svår ekvation helt enkelt! Det är så lätt att glömma bort sig själv och man står verkligen inte överst på priolistan när man har barn.

    Eftersom jag själv inte har kännt av den annars obligatoriska novembersvackan, hade jag inte en tanke på att det kanske var därför det har varit lite glest mellan inläggen i bloggen. Jag sänder över en stor kopp härligt kaffe och några chokladbitar i ett tankemoln från Sverige så hoppas jag på att det stärker dig!

    Kram Pernilla

    • Tack Pernilla för dina ord! Jag är säker på att du vet exakt hur det känns med det eviga dilemmat med att vara hemma länge. Men jag blir så ledsen att höra att du känner precis igen allt jag skrivit, men jag kan inte annat än sända dig också en stor kopp kaffe och choklad, för det är vi båda värda! Kram!

  6. Det är mycket med det jordiska. Känner igen mej i dina problem. Säg varför ska man alltid vara den starka som alltid ska klara sig själv, aldrig be andra om hjälp utan stötta alla och försöka hålla skenet uppe och kämpa som en tok fastän man ibland mår så dåligt och känner sig så orkeslös. Tack för en fin blogg. Du är en av mina idoler. En mamma som vågar erkänna att det inte bara är rosaskimrande och på topp hela tiden. Livet har även sina baksidor. Skönt att du fick ett andningshål, en husmorssemester som gav dej lite ny energi. Fint också att december står vid dörren nu och det bara är att börja plocka fram juleljusen och njuta av allt det fina.
    /Styrkekramar Margareta

    • Tack för dina snälla ord, Margareta! För mig tror jag att det främsta problemet är dålig självkänsla och jag jobbar på det. Du har rätt i att livet har sina baksidor, jag har upplevt det tidigare också och jag kommer säkert att uppleva dem många gånger om ännu. Men man lär sig alltid lite mera om sig själv, och jag hoppas att man varje gång blir snäppet snällare med sig själv!

  7. Fint att du tar upp detta i din blogg, för det är ju ett så vanligt problem! Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver, har själv varit där i panikångest-träsket och vet hur jobbigt det är. Men det verkar som om du har fått en fin inställning till livet nu, att det är okej att inte vara på topp hela tiden och så vidare. Ta hand om dig och kom ihåg att det är heeeelt okej att vara den som blir ompajad ibland! 🙂

  8. så fint och ärligt, och jag nickar tyst väldigt igenkännande. jag gillar (väldigt mycket) din blogg, just för dethär, du är rak, ärlig, klok och visar vem du är, samtidigt som det är helt okej att vara lite ytlig samtidigt.
    jag som annars brukar vara en riktig höstmänniska har haft en riktigt deppig höst. har insett att jag behöver varva ner ibland och fokusera på mig själv. det behöver alla, men det är tydligen svårt att fatta att man själv hör till gruppen ”alla”.
    jag är glad om du fortsätter blogga, eftersom du hör till en av de mycket få bloggar jag fortfarande läser, sedan jag slutade blogga själv. annars finns du ju på instagram numera, det är skoj tycker jag! skulle kännas märkligt om du bara ”försvann” eftersom jag följt er så länge nu 😀 (lät lite stalker-aktigt detdär, men du fattar säkert hur jag menar)!
    hoppas din december blir ljus och fin och fylld med fina vardagsglimtar! kram!

    • Tack för din långa fina kommentar! Jag blir ledsen när du skriver att du känner igen dig, jag skulle ju helst ha velat att vi bara hade samma smak angående allt annat viktigt (som stringhyllor och lampor och så)… vad skönt att du förstått att även du hör till gruppen ”alla” och hoppeligen också tagit tid för dig själv (så gott det nu går i småbarnsrumban). Det blir nog bra dethär tillslut ska vi få se! Kram!

  9. Modigt att du vågar skriva tycker jag, och synd att det fortfarande ska behöva uppfattas som modigt. Klart att du valt att ha en mer allmän ton på din blogg, och du bestämmer ju såklart själv vad du skriver. Men jag tycker det är viktigt att både skribenten kan visa och bloggläsaren kan förstå att det finns annat än den där ytan, både bra och dåligt.
    Ta hand om dig nu! Ett första steg är väl just att inse problemet, våga be om hjälp, våga berätta, våga känna etc. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s