Repris.

I bilen på väg till Vasa idag finns det gott om tid att fundera lite på livet (och att sticka). Såhär skrev jag för ganska exakt ett år sedan här på bloggen och min åsikt har nog inte ändrats nämnvärt under året:

Jag känner mig lite out.

Postat september 21, 2011

 

Ibland tycker jag att jag är för gammal för att blogga och alldeles för vanlig. Dethär med bloggandet är ju inte liksom mitt liv, min passion eller ens på top 10 i mitt liv. Jag läser många och jättegärna andras bloggar, men jag jämför mig inte med dem, varför skulle jag jämföra mig med nån annan vars liv jag får ta del av en bråkdel av? Ingen är ju precis sin blogg, utan så mycket mycket mer. Samtidigt är ju min blogg verkligen inte en spegel av mitt liv utan endast ett litet fragment av det. Jag är väl för gammal att förstå att dethär med att blogga gör man för att jämföra sig med andra, för att tävla om uppmärksamhet osv. Inte för att man tycker att det är skoj.

Sen dethär med att presterapresteraprestera. Man skall tydligen se upp till stressade människor som har tusen järn i elden och presterar en massa på nolltid. Man skall försöka uppnå en status där andra människor ser upp till en. Varför det? Jag vill absolut inte vara en som många ser upp till och tänker oj, vad duktig hon är, oj vad mycket hon får till stånd. Varför skulle jag vilja det? Vad vinner man egentligen på det? Catariina skriver ett jättebra och uppmärksammat inlägg om just detta.

Jag personligen hyllar verkligen inte överpresterare, jag suckar istället lite åt alla överduktiga människor som inte förstått att man kan inte få allt här i världen, åtminstone inte samtidigt eller åtminstone inte till ett pris som gör det värt det. Jag tycker faktist lite synd om dessa människor som tror att de behöver samtidigt jobba/studera häcken av sig, vara i bästa fysiska form, vara perfekta föräldrar, koka närproducerad gourmetmat hela tiden, inreda sitt perfekta hem osv för att duga eller existera eller vara en intressant bloggperson. Man duger som man är.

Jag är inte så gammal att jag kan kalla mig vis på något sätt, men så gammal att jag upplevt såpass mycket i mitt liv att jag vet var jag står och vad som är viktigt i mitt liv. Jag är som jag är och det räcker. Jag är verkligen inte perfekt och inte speciellt duktig heller. Jag har inga problem med att bara sitta i soffan och titta på tv en kväll, jag behöver inte samtidigt tala i telefon/skriva en roman/blogga/sticka eller vad det nu är man försöker multitaska. Jag kan gott njuta av tv tittandet fast hemmet runt mig ser ut som ett bombnedslag och det finns en hop saker man borde göra för att vara en bättre/duktigare människa.

Det är lätt för mig att säga allt dethär, för jag har också varit där i prestationsträsket en gång och betalat ett högt pris för det. Nu är jag som tur inte där längre och mycket mycket nöjd över det. Att vara en downshiftare är ju trendigt i sig men också ack så hälsosamt!

Mitt älsklingscitat är uttjatat, åtminstone av mig själv, men kommer här till sist ändå:

Förenkla ditt liv- få tid att leva.

Annonser

12 thoughts on “Repris.

  1. Vilken grym tjej du är! Klok, insiktsfull och jordnära! Och en sann livsnjutare! Det är lätt att tro att de som har 1000 järn i elden och hittar på den ena roliga grejen efter den andra njuter av livet, men jag tror att de ofta är för stressade för att kunna njuta av stunden samtidigt som de redan siktet styrt på nästa mål.

    Gillar din blogg massor och önskar dig en finfin start på veckan. Här i Stockholm är det ett riktigt höstrusk. Perfekt för att sitta inne i soffan och mysa med tända ljus och nåt gott å varmt att dricka!

    /Malin B

    • Tack för dina snälla ord! Jag försöker mitt bästa, men ibland har jag förstås stunder då jag är en total motsats till det jag försöker vara, som de flesta av oss! Hoppas Stockholmsvädret visar sig från en bättre sida idag, här njuter vi av höstsolen när den är som bäst!

  2. Tack för att du sätter/ har satt ord på detdär. För jag är på samma linje som du, jag kan ta det lilla lugna i det kaotiska medan jag ser människor kring mej som skall göra femttielva saker gjorda på nolltid.

    • Alla sätt att leva är ju lika bra, bara man själv är nöjd och inte suckar att man ”skulle vilja ha mer tid för barnen samtidigt som man skyndar till sina egna ”projekt” som lika gärna kunde skjutas upp med ett par år!

  3. Jag känner sedan istället igen mig som den där presterapresteraprestera-för-annars-är-jag-ingenting! Och det betyder inte att jag skulle önska klapp på ryggen och hurra-rop av andra då jag gör något – jag har helt enkelt själv väldigt höga krav på mig själv och känner mig ofta misslyckad då det inte går som jag tänkt mig!

    Det här är vem jag är – har alltid varit! Sedan barnsben. Absolut innan jag började blogga. Så det vore rätt så oärligt ifall jag försökte vara någon annan! Någon som kunde säga manana manana!

    Däremot är vårt hem väldigt vanligt! Några få designlampor och någon enstaka möbel. Men det mesta kommer från helt vanliga affärer. Inga doftljus från nordljus, ingen missoni-matta och inga sänglinnen från Gant – som verkar höra till standardinredningen hos många bloggare!

    Sedan det där med downshiftning. Jag tycker det är en vacker tanke. Men om alla 40-åringar börjar sträva efter att downshifta betyder det att skatteintäkterna onäkligen sjunker. Samtidigt förväntar sig de flesta nog att den sociala tryggheten ska kvarstå. Man önskar sig fortfarande billigare mediciner, billig sjukvård, billig tandvård, gratis skolmat och listan kan fortsätta hur länge som helst!

    Ibland hör det bara till någon persons natur att man är energisk. Är man då sämre än någon som njuter av livet? Tänk om man njuter som mest då det händer som mest? Tänk om det inte är frågan om att man ska prestera inför andra okända – men prestera inför sig själv och sina nära…

    Jag känner mig som hon som alltid försöker lite för mycket – vars tid knappt vill räcka till! Ändå vill jag inte ändra mitt liv! Inte just nu!

    • Men som du skriver så är du enligt mina kriterier (obs! endast mina kriterier) inte en sådan överpresterare som jag skrev att jag suckar åt, för du presterar för din egen skull, inte för ”alla andras” skull, och det är en enorm skillnad! Dessutom har jag på känn att du egentligen fattat vad jag försöker säga, att man inte kan få allt på samma gång, utan som du säger så måste man ge efter nånstans, även om man nu inte vill det, men tex du talar om ert hem, där verkar du ju ha insett att tiden inte räcker till att ha det perfekta ”blogghemmet”. Jag har det inte heller, och mår riktigt bra utan sänglinnen från Gant och det andra;)
      Att vara energisk är inte samma sak som att vara en överpresterare! För vad är nu bättre än att en person är energisk och går med hela sin kropp och själ in i sitt projekt, vare sig det är frågan om löpning, bakning eller vadsomhelst. Men det jag ibland tycker är att vissa inte inser att allt tar tid och tiden är begränsad (speciellt mycket när man har småbarn som man verkligen vill ge tid åt). Vill man sätta mer tid på något är det bort från något annat. Accepterar man det så tror jag att man är lyckligare och kan fortsätta prestera utan detdär dåliga samvetet.
      Om downshifting, ja. Det är en vacker tanke som många skrattar åt, för det är nog ett privilegium som inte alla helt enkelt har råd med. Vi har det så bra ställt att vi i vår familj kan leva med en persons lön och jag har faktist inget dåligt samvete över att vara bara hemma i ett par år istället för i arbetslivet och tjäna in skatteinkomster åt staten. Inte så länge vår familj betalar mer i skatter än vi får i bidrag, som det är nu. Istället använder vi inte upp dyra dagisplatser som skattebetalarna betalar för och istället har en annan person som möjligen skulle vara utan en arbetsplats som min vikarie (det är hög arbetslöshet i min branch, tyvärr). Jag kallas faktist ibland också energisk. Men kan ändå sitta ner och njuta av stunden också, det ena utesluter inte det andra! Det bästa skrev du till sist, att du inte vill ändra ditt liv just nu, tänk om alla skulle tycka så, då skulle nog världen vara en lite lyckligare plats för många!
      Huh, det blev långt;)

  4. Då jag läste det här, blev jag så glad! Äntligen en blogg av en vanlig mamma och inte en super duper presterare mamma. Då jag sedan läste alla inslag från september och augusti, så kunde jag inte låta bli att tänka; hur i all världen hinner och orkar du? Jag menar: vaka på nätterna, men ändå gå på familjecafe´er, loppis, ordna mammaträffar, inreda hemmet, baka, pyssla, fotografera, blogga och dessutom svara på allas kommentarer m.m. Men ändå är älsklingscitatet Förenkla ditt liv-få tid att leva! Har du några bra tips på det där, hur man förenklar livet som tre-barnsmor? Inte ha så höga krav på sig osv..
    Jag har också tre flickor 7 snart 4 och 13 mån. Jag ger mig inte tid att blogga, facebooka, träna och försöker att inte ta lika mycket stress över bykhögar, damm osv. Men känner mig ändå ofta som om jag borde hinna med mera. Jag har egentligen väldigt svårt att koppla av alls hemma så länge barnen är vakna. Då alla är i säng pustar jag ut,,,men sen måste man ju snart gå och lägga sig för att orka vakna på natten med en som skriker, en annan som är svettig och gråter av någon dröm och en tredje som går i sömnen..
    Hur har jag tid för det här nu? Jo jag jobbar nattskift 🙂 (Detta har jag valt för att kunna vara vårdledig och hemma med barnen).Vikarierar helger och kvällar ibland.
    Är alla bloggare trots allt supermammor eller verkar det bara så för att allt ser så fint ut på bild? Och snälla har du några bra tips på hur man Downshiftar, eller hur var nu det där moderna ordet?

    • Vet du, kanske den lilla skillnaden mellan dig och mig är att jag faktist nu har accepterat att just nu i denna livssituation med tre små krävande barn är det totalt onödigt att stressa över damm och bykhögar. I långa loppet minskar de nog, senast då barnen är tonåringar och inte vill ha med en att göra… Det tog sin tid men nu är det ok (även om jag medvetet inte visar bilder på kaoset i min blogg!) En annan VIKTIG skillnad är att jag jobbar faktist inte alls, som du, utan min enda uppgift är att hålla mina barn vid liv och gärna någorlunda glada och nöjda. Det är en enorm skillnad! Dessutom jobbar min man också normala ca 40h veckor, utan långa jobbresor och sånt. Så vi är faktist två föräldrar hemma varje kväll! Han bytte arbete för att få tid med familjen. Varkendera av oss har några tidskrävande hobbyn och vi har båda medvetet valt att nu sätter vi oss lite åt sidan för ett par år. Det jag menar med att förenkla är nog mera ett tankesätt: fundera vad som är viktigt just nu och vad som inte är det. Jag har en massa saker jag skulle vilja göra som läsa, sporta, gå på en massa kurser osv osv, men har helt enkelt accepterat att det inte finns tid just nu (men antagligen igen om ett par år). Istället får man då lite tid för det som man brinner för just nu (för något eget måste man ha!!). Jag har tur som för tillfället gillar lite pyssel och sånt för det är inga större projekt och kan avbrytas när som helst. Som exempel kan jag ju säga att jag skaffade en pall till tamburen på våren som jag tänkte slipa och måla, men det har inte blivit gjort, och kommer inte att bli gjort i närframtiden heller.

      Sen hur jag hinner/orkar? För att vara ärlig så orkar jag bättre om vi inte är hemma och leker med my little ponies hela dagarna, utan jag orkar bättre om vi har aktiviteter som familjecafér och sånt. Jag bakar och pysslar hellre med mina barn än leker med dedär ponnierna. Sån är jag bara.

      Äh, hoppas hoppas du fick något ur dethär. Pointen är att jag är faktist en supermamma för mina barn, lika mycket som du är en supermamma för dina barn!

      • Tack för ditt svar! Innerst inne vet jag ju att det handlar om att acceptera att man inte hinner med allt. Det är bara det att jag kan tänka att så här är det med tre barn, det ser ut ibland här hemma och jag hinner nog fixa det där en annan dag. MEN, sen känner jag mig ändå stressad ända tills jag fått det gjort, ´det snurrar liksom på i huvudet…kökskåpen, fönstren, smutsig wc, det rena byket på hög i bastun…osv. osv. Men du har så rätt allt hålls ju där tills man någon gång hinner fixa det! Skulle bara vara skönt om huvudet oxå kunde acceptera att det är så 🙂
        Annars är vi nog ganska lika. Jag o min min man sätter inte heller tid för några egna hobbyn. Det vi gör gör vi tillsammans, typ simmar, cyklar, bakar, skrinner m.m. Jag har nyligen börjat jobba som inhoppare, jobbar alltså bara ibland. Tycker ändå att det känns mycket lugnare den här hösten, än förra hösten-våren. Kanske för att min baby nu redan är en ettåring och allt har stabiliserats inom familjen. Har också nu för första gången medan ja haft småbarn börjat besöka ett familjecafe´. Har inte liksom haft ”tid” och ”ork” förut, men har nu märkt att det ger ”ork”. Tack för att du gav dej tid att svara 🙂

      • Tro mig, jag har nog dagar då jag blir GALEN på kaoset hemma… Vad bra att du hittat till ett familjecafé, speciellt de dagar då man absolut har noll ork att ta sig hemifrån till ett sådant är det guld värt då man ändå släpat sig dit med barnen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s