Jag känner mig lite out.

Ibland tycker jag att jag är för gammal för att blogga och alldeles för vanlig. Dethär med bloggandet är ju inte liksom mitt liv, min passion eller ens på top 10 i mitt liv. Jag läser många och jättegärna andras bloggar, men jag jämför mig inte med dem, varför skulle jag jämföra mig med nån annan vars liv jag får ta del av en bråkdel av? Ingen är ju precis sin blogg, utan så mycket mycket mer. Samtidigt är ju min blogg verkligen inte en spegel av mitt liv utan endast ett litet fragment av det. Jag är väl för gammal att förstå att dethär med att blogga gör man för att jämföra sig med andra, för att tävla om uppmärksamhet osv. Inte för att man tycker att det är skoj.

Sen dethär med att presterapresteraprestera. Man skall tydligen se upp till stressade människor som har tusen järn i elden och presterar en massa på nolltid. Man skall försöka uppnå en status där andra människor ser upp till en. Varför det? Jag vill absolut inte vara en som många ser upp till och tänker oj, vad duktig hon är, oj vad mycket hon får till stånd. Varför skulle jag vilja det? Vad vinner man egentligen på det? Catariina skriver ett jättebra och uppmärksammat inlägg om just detta.

Jag personligen hyllar verkligen inte överpresterare, jag suckar istället lite åt alla överduktiga människor som inte förstått att man kan inte få allt här i världen, åtminstone inte samtidigt eller åtminstone inte till ett pris som gör det värt det. Jag tycker faktist lite synd om dessa människor som tror att de behöver samtidigt jobba/studera häcken av sig, vara i bästa fysiska form, vara perfekta föräldrar, koka närproducerad gourmetmat hela tiden, inreda sitt perfekta hem osv för att duga eller existera eller vara en intressant bloggperson. Man duger som man är.

Jag är inte så gammal att jag kan kalla mig vis på något sätt, men så gammal att jag upplevt såpass mycket i mitt liv att jag vet var jag står och vad som är viktigt i mitt liv. Jag är som jag är och det räcker. Jag är verkligen inte perfekt och inte speciellt duktig heller. Jag har inga problem med att bara sitta i soffan och titta på tv en kväll, jag behöver inte samtidigt tala i telefon/skriva en roman/blogga/sticka eller vad det nu är man försöker multitaska. Jag kan gott njuta av tv tittandet fast hemmet runt mig ser ut som ett bombnedslag och det finns en hop saker man borde göra för att vara en bättre/duktigare människa.

Det är lätt för mig att säga allt dethär, för jag har också varit där i prestationsträsket en gång och betalat ett högt pris för det. Nu är jag som tur inte där längre och mycket mycket nöjd över det. Att vara en downshiftare är ju trendigt i sig men också ack så hälsosamt!

Mitt älsklingscitat är uttjatat, åtminstone av mig själv, men kommer här till sist ändå:

Förenkla ditt liv- få tid att leva.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s