Att vara ensam med barnen, men ändå inte.

Ännu för fem månader sedan var jag för det mesta ensam med barnen, när  maken jobbade över 60h veckor och helgjobb och arbetsresor var vanligare än vanliga. Då kändes det tungt ibland. Eller egentligen ganska ofta. Att ensam sköta hela ruljansen med mat, städning, byke, nattning, för att inte tala om sjuka eller trotsande eller allmänt gnälliga barn. Dag efter dag. När många på eftermiddagarna började vänta på middagen och den jobbande förälderns hemkomst, suckade jag och konstaterade att nu börjar dagens sista skift, det tyngsta. Tiden mellan middagen och sovdags. Tiden då ingen vill umgås för det är tiden familjen spenderar tillammans. Det var tiden då jag alltför ofta tittade på klockan och inombords hoppades att den skulle gå framåt ens lite snabbare. Tiden man skulle vilja dela på med en annan vuxen.

Jag har varit ensam med barn, ja. Men jag har inte varit ensamförsörjare. Inte en dag i mitt liv. Varken ensamförsörjare i ekonomisk bemärkelse, eller helt ensam med ansvaret. Att föräldrar som spenderar en kväll/en helg/flera veckor ensam med barnen, när den andra föräldern är tex på arbetsresa, och kallar den tiden för ensamståendetid tycker jag inte riktigt om. Jag tycker att det är att totalt undervärdera de föräldrar som på riktigt är ensamstående. Jag vet som sagt inte hur det är, men med den erfarenhet jag själv har, tror jag att det tyngsta egentligen inte är att behöva ensam ta hand om sina barn 24/7 utan faktum att inte ha någon att dela ansvaret för barnen med, att alldeles ensam behöva gå igenom alla tunga stunder och viktiga beslut men också alla glädjeämnen. När det krisade för mig, när jag tvivlade på mig själv som förälder kunde jag ta upp telefonen och ringa maken. Oftast satt han i möte och hade inte tid att svara, men bara vetskapen att det fanns en annan hjälpte. Det kom ju också alltid en ledig stund till slut då vi fick tid att diskutera. Mamman bakom bloggen ensamma mamman vet däremot exakt hur det är att vara ensamstående. Hon skriver ärligt hur det känns att bli ensam om precis allt. Mycket läsvärd blogg.

I 5 månader har vårt liv nu varit bättre, enklare och roligare. Maken har bytt jobb och jobbar nu betydligt mycket mindre. Han gjorde det inte för karriären utan enbart för familjen. Downskifting är väl det trendiga ordet.

Minskad arbetsmängd betyder såklart minskad inkomst, vilket förstås syns, men det gäller att priorisera. Man kan inte få allt här i livet. Det vi valt att priorisera är tid. Tid för familjen.

Annonser

10 thoughts on “Att vara ensam med barnen, men ändå inte.

  1. Jag håller faktiskt lite med, men har aldrig idats säga nånting om det. Jag var ensamstående i 4 år, och även om sambon jobbat mycket vet jag att han närsomhelst skulle droppa allt och komma hem om det verkligen blev kris nu – så var det inte under sonens första fyra år, då var jag verkligen helt ensam med allt ansvar, helt ensam både i praktiken och teorin. Helt ensam med allt ansvar, inget moraliskt stöd av nån. Ingen att ringa. Ingen att vänta på, ingen lättnad i sikte liksom, nånsin. Det är så enorm skillnad från att vara två, även om den andra inte är fysiskt på plats!

    • Du har bra perspektiv i saken när du varit med om att både vara bara en och vara två. Som tur i rätt ordning, först ensam, sedan två!

  2. Vi är alla ensamma ibland. Oberoende om vi lever ihop med en annan eller ej. Vi kämpar oss igenom ensamheten (och eventuellt tröttheten i tillägg) på vårt alldeles privata sätt, enligt vår personlighet. Men den medicinen biter inte varje gång och då blir vi frustrerade. Klagar. Reagerar (igen enligt personligheten).
    Och så händer något. Något obetydligt kanske. Regnet slutar. Favoritmusik från radion. Kram från den besvärliga ungen. Sambon kommer hem. Vi får nytt ork. Kämpar vidare.
    Kom ihåg att njuta litet då. Det behövs.

  3. Och jag fortsätter och kalla mina ensam-hemma-med-barnen -veckor till yh-veckor, men förlångar det till yksinhoitamisviikot, för fast den andra föräldrarn eventuellt svarar då jag ringer är han till ingen nytta, inte mentalt eller annors. ”En mä tiedä, ihan sama, ehkä.” är det svaret som jag får. Eller ”tilaa pitsa”. Och sen första veckan efter hans resor har jag det ännu svårare, för då är han fysiskt närvarande men mentalt lika hjälplös men det är mera byk. Sen andra veckan börjar han kunna bete sig som folk här hemma också 😀 Och sen börjar det vara dags för en ny resa. Huoh…. Men det är nog många som inte tycker om det när jag kallar dom till yh-veckor, har jag märkt 🙂 Hence the yksinhoitaja.

    • Jag vet ju att du har det jobbigt ibland Satu, tro inte annat! Skillnaden är att min make nog alltid hjälpte till massor då han var hemma (och inte behövde jobba), livet för honom var då bara jobbet och familjen, inget annat. Så detdär med fysisk men inte psykisk närvaro känner inte jag till, som tur är. Tiden benämner väl alla på sitt egna sätt, min make kallar tiden då han är ensam med barnen för ”kvalitetstid med flickorna” 🙂

  4. Fast jag tycker nog man ska få klaga då det finns en annan vuxen i familjen som bara inte tar sitt ansvar.Som kanske inte lyssnar på bekymren eller ens hjälper till då den är hemma. Att man drar hela lasset ensam men alla förväntar sig att man delar på jobbet. Nå, jag har börjat tvinga den andra till mera delaktighet,fast med den följd att det nu är väldigt spänt här hemma.. 😦
    Riktig ensamförsörjare var jag bara kanske ett halvår för över 5 år sedan. Fast då visste folk att man behövde hjälp,och man täcktes be och ta emot hjälp lite bättre. (Om man alltså har vänner och släkt som kan och vill hjälpa) Då hade jag ju också bara 1 barn.

    • Klaga får man och klaga skall man, oj, vad jag själv har klagat. Och klagar ännu, fast livet är mycket enklare nu :-). Allt är ju relativt, jag menar något som känns tungt för dig just nu, är ju inte precis bort från någon annan som har det ännu tyngre. Det är bara begreppet ”ensamförsörjare” eller yh-vecka eller liknande som skär sig i mina öron.
      Du har säkert rätt i att som riktig ensamförsörjare blir man tvungen att be om hjälp, och kanske omgivningen också lättare kommer på att erbjuda hjälp. Jag hade åtminstone förr svårt att be om hjälp, kändes som om jag inte riktigt var värd det, jag menar vi hade ju inga problem, barnen hade en härlig pappa, jag hade bil till förfogande osv osv
      Din situation känns mycket tung, jag lider med dig! Fint att du tagit tag i saken, hoppas det blir bättre så småningom!

  5. Du skriver också så fint ju. 🙂 Jag trodde aldrig innan separationen att det skulle vara såhär tungt på det mentala planet. Disk och tvätt och snoriga ungar är en barnlek (heh) mot blotta tanken på att man faktiskt är ensam i ordets rätta bemärkelse. Det gör så ofattbart ont nånstans, eller snarar överallt i en. Fasligt. Jag önskar att ingen i hela världen ska behöva känna såhär. Nånsin. Och jo, man får fortfarande beklaga sig åt mig om hur tungt det är när maken är på jobb eller på resa eller vadsomhelst. Jag går inte sönder av det, tycker bara att det är skönt att det FINNS en make och en pappa i bilden. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s